hantverkargatan

Jag har aldrig tid att satta mig vid en dator har nere, forutom pa natterna da. Konstigt det dar. Men det blir ju sa, mandag till torsdag jobbar jag mellan 12.30 och 20.00. Vi ar hemma runt 21.00 och da ska vi liksom laga middag och ata middag, samt stada undan efter matlagningen. Klockan har nu ofta hunnit bli minst 22.00 och da har borjat med att forsoka ta en lang promenad for att fa rora lite pa oss. Ja och sen ar ju klockan typ mitt i natten helt plotsligt. Och vi sover ju till 11.00 pa dagarna och gar sedan direkt ivag till jobbet nastan. Pa helgerna har vi dessutom fullt upp med annat, som ni sakert forstar. Pa torsdagar super vi ju skallen av oss, vilket innebar en bakisdag utan dess like pa fredagen. Jag brukar trots det forsoka pallra mig upp vid 11.00 da alla andra i min alder pa denna o ligger och sover, bara for att fa ga ut och lagga mig vid poolen och lapa lite sol.

Det ar ratt intressant vilka rutiner vi har har nere. For efter att ha solat nagra timmar pa fredagen sa gar vi sedan upp till lagenheten igen vid, ja lat oss saga, 14.00. Da ar det sovdags, vi brukar stalla klockan pa typ 20.00. Da stiger vi upp, duschar och gor oss fina for att sedan korka upp. Fest igen! Ja, och sadar haller det da pa till pa sondagen sen. Vi forsoker ju namligen lata bli att festa sondag till torsdag just for att vi fatt lite daligt samvete av alla onyttigheter. Darav de nypakomna promenaderna ocksa.

Hur som helst. Livet eker! Fortfarande. Jag trivs fortfarande med tjejerna jag bor med, aven om vi nu har haft en forsta liten konflikt. Eller jag skulle val kanske inte kalla det konflikt egentligen, men det blev ett missforstand och stamningen blev for forsta gangen lite lag i vart hem. Vi forsokte sedan reda ut det och konstaterade att ett missforstand skett och att det bara ar att forsoka ga vidare.

Jobbet gar bra, mitt saljrekord ar fortfarande 46 paket pa en dag. Pa torsdag ar det middag med jobbet, hela foretaget gar da ut och ater och alla far en budget pa 25 euro som man far ata och dricka for. Kanns helt okej. De har sadana har middagar varje torsdag, alla som har salt upp till "kravet" da far alltsa folja med pa middagen. Man maste ha saljt typ 150 paket pa hela veckan, da ar man godkand och valkommen pa middag.

Ja och vad har mer hant? Vad kan vara av ert intresse? Ingen aning faktiskt.

Jo jag kan ju beratta om ett litet roligt missforstand som skedde mellan mig och min norrlandska rumskamrat Karro. Hon kommer hem fran en tur pa byn och berattar att hon traffat nagon kille som hon pratat med. Och konversationen sag ur ungefar sahar:

Karro: Jag gick har ute pa gatan och sa kom han och vi stannade och pratade lite...
Jag: Jaha, var han het?
Karro: Eh, jag vet inte faktiskt.
Jag: Men alltsa, var han het?
Karro: Eh, jag har ingen aning om va han het.

Dialekterna kan snurra till det en del. Det blev liksom tva helt olika betydelser. Men jag diggar norrlandska.

Hoppas ni har det bra hemma i Sverige. Jag har det bra har pa Gran Canaria.
Puss och kram pa er mna vanner/Em

Sovmorgon idag, slog upp mina blå och såg dagens ljus halv tolv, tog en kaviarmacka och ett glas juice, trots att det skär sig nå alldeles fruktansvärt. Det var apelsinjuice ni vet. Men som sagt, man tager vad man haver. Har plockat ur badrumsskåpet idag. Har gjort en hög med "slänga" i en hög med "spara" och en hög med "med till spanien". Det är svårt och veta vad jag behöver ha med mig, typ krämer och salvor och sådär. Jag är tveksam till om jag kommer behöva ha så mycket sånt alltså, och skulle det trots allt behövas så finns det ju sånt där nere också. Visserligen så måste man ju betala då. Om jag tar med mig det har här hemma så slipper jag göra av med pengar på det, vilket alltid är trevligt. Men STOPP Emelie! Du måste sålla nu. Du kan inte ta med dig allt du äger och släpa runt på det. Sålla, rensa och släng!

Mamma kommer snart in med lite flyttkartonger, tillsammans ska vi sen plocka ur köksskåpen, fast vi sparar såklart en tallrik och ett glas som jag kan använda de dagarna jag har kvar här hemma. Och en kniv och gaffel förstås. Sen ska det ju torkas ur också och mamma ska gå igenom min garderob och se om det finns något hon vill ha. Också ska vi äta något. Det kan bli mysigt faktiskt. Fast sorgligt. Och skönt. Och tråkigt. Och jobbigt.

Ja det är med blandade känslor det här....

/Em

I torsdags tog jag fram dammsugaren här hemma, satte i sladden och sånt där ni vet. Märkligt nog kom jag aldrig så långt att jag verkligen började dammsuga. Istället stod den bara mitt på golvet, orsakade svordomar ur min mun när jag höll på att snubbla över den och såg bara sådär allmänt otrevlig ut. Idag står den fortfarande kvar och jag förundras över hur svårt det verkligen vara att bara ta tag i det, dammsug lägenheten och ställ sedan undan helvetesmaskinen. Saken är ju den att det dessutom blir likadant varje gång, varje torsdag ska ju jag dammsuga, men nio gånger av tio tar jag fram den och låter den sedan stå där till åtminstone lördag innan jag bestämmer mig för att ta undan den. Vad är problemet liksom?

Den helkroppsrenovering jag pratade om tidigare är nu genomförd och det känns bra. Uppfriskande. Då var det problemet ur världen liksom. Klädproblemet kvarstår dock, och jag misstänker att ett beslut inte kommer tas förrän strax innan bortgång. Inte bortgång som i "död", utan mer bortgång som i "gå hemifrån, på väg för att träffa vänner". Det står nog mellan två klänningar som i modellen är ganska lika varandra, dock skiljer sig looken ganska mycket åt ändå.

Det känns bra nu....Det blir bra det här....Det måste bli bra

/Em

Alla jag känner vet om det, de tycker jag är lite löjlig men för mig är det på riktigt. Vissa, faktiskt oerhört många tjejer, och även många av mina vänner klagar och gnäller över sin kropp. Allra allra oftast är det vikten det handlar om. Magen putar för mycket, låren är för stora eller bilringarna börjar bli alltför många. Och jag säger inte att jag inte tillhör denna kategorin tjejer, för det gör jag. Jag är inte nöjd med mage och jo, visst har bilringarna/kärlekshandtagen blivit lite för många. Men för mig är inte detta det värsta.

Så länge jag kan minnas har jag haft komplex för min längd. När jag tänker efter tror jag det började när jag gick i fyran, det var då jag för första gången reagerade över att jag var lite längre än många andra tjejer i min klass, även om jag vid denna tidpunkt inte alls tog det så allvarligt som jag gör idag. Varje år fick jag stå på raden längst bak på klassfotona, längst bak och längst ut till höger, det var min plats det. Och jag garanterar er, jag gillade den inte.

Så småningom var det dags att börja högstadiet och jag var näst längst i den nya klassen. Endast en kille var längre, men alla andra slog jag med hästlängder. Efter det första sommarlovet med nya klassen kom jag tillbaka till årskurs åtta och plötsligt hade alla killar vuxit om mig. Vilken lycka. Därefter var högstadiet ingen tid då jag egentligen funderade så mycket på detta, utan det blev värre sen, när jag började gymnasiet. Man blev äldre, snart var det dags att utforska kroglivet och jag upptäckte att jag inte alls kan använda högklackade gräddbakelser till skor som alla andra.

Det här sitter hårt i mitt huvud, tanken har slagit sig ned för att stanna och jag är rädd för att jag aldrig kommer kunna acceptera. Jag vill det, för min egen skull. Men varje gång jag ser tjejer trippa runt på sina 14 centimeters stiletter, och trots det behöver sträcka på sig för att nå upp till sin pojkvän för att sammanstråla i en välsmaklig kyss blir jag så avundsjuk att jag håller på och dör (och det är alltså inte bara på kyssen jag är avis).

Den putande magen är det ju i alla fall lättare att bli av med. Att gå ner 10 centimeter i längd kan bli lite svåare tror jag.....

/Em