När tröttheten slår till.
Säger det bara pang. Eller, egentligen säger det ju ingenting. Det är bara det att man märker det på ögonen, dom vill liksom bara åka igen. Och att tankeverksamheten blir lite segare. Något. Sen orkar man inte göra något alls till slut. Jag som har lovat mig själv att ta tag i mig själv, och framförallt mitt hem. Här ska det städas och tvättas! Har något hänt - svar nej. Jag ligger i sängen och stirrar mig blind på detta verktyg, min högra hand och min älskade bästa vän i vått och torrt. Mycket skulle till innan min högra hand väljer att fly landet som mina alla andra vänsterhänder gör. Min dator. Där har ni en sann vän mina vänner.
//
Jag ska iväg på en grej vid fyra, sen ska jag ringa A för en eventuell fika. Mycket snack om den där fikan som inte blivit av på mycket länge. Men nu är jag fast i fikaträsket och klunkar te som om jag skulle ha betalt för det. En och en annan kaffe tar också vägen förbi halsen ned i magen, men på sista tiden har det mest vart te. Det är något rofyllt med te helt enkelt.
//
För övrigt märkte jag igår, när jag var och huserade hos en annan A att mitt ansikte håller på att ramla sönder, no kidding! När man är en hårt arbetande varelse som jag så tänker jag inte på att titta mig i spegeln i bland, vem fan bryr sig på en byggarbetsplats liksom? No one. Men igår, framför granskande speglar såg jag att min ansikte byter skinn, inte så jävla charmigt. Så. Jag måste göra något åt det. Måste. Have to do something.
//
Så. Uppdragen bara radar upp sig. Man har ju blivit matt för mindre.
Kommentarer
Trackback
