Jag är inte den som är den
För det första är jag brännskadad, no kidding. Jag böjde mig fram för att lukta på ett ljus, varpå Greppo gav mig en lättare knuff i ryggen och sen så. Luktade det bränd människa. Jag tror jag brände sönder hornhinnan, det känns så. Dessutom så svedde sig fransarna, inte så jävla koolt. Ont gör det också.
//
Sen är jag officiellt ensam nu. Karin åker i morron och nu är det jag och J mot världen. Det är en underlig känsla, man känner sig ensam och ny i en gammal stad. Jag kan inte riktigt förklara känslan, men det känns inte bra. Inte alls. Idag när J var på Systemet så stod jag utanför och väntade, och då slog en tanke mig. Hur fan beskriver man känslan att känna sig ny i staden man faktiskt är uppvuxen i? Jag känner igen jätte mycket folk och hälsar till höger och vänster på diverse löst folk, men jag och J pratade om det där idag. Man har ju valt sina vänner med omsorg, och det finns ju en anledning till att man inte har valt att bli bättre vänner med vissa.
//
Helt enkelt. Jag är som en nyinflyttad. Och vad gör nyinflyttade människor? Super. Jag ska supa mig redlös alla dagar jag inte jobbar. Alla dagar jag inte börjar jobba tidigt. Dvs. Jag kommer inte kunna leva ut så mycket. Men ändå, när det väl är. Finns det inte gränsen. Känns bra. Nästa torsdag, med packet. Vi börjar där. Eller. Egentligen börjar jag och J redan på söndag. Men det är hemligt.
//
It's killing me.
Kommentarer
Trackback
