hantverkargatan

Jag börjar bli på mitt hösthumör, även fast jag inte vill. Mitt hösthumör är inte ett humör att föredra om man säger så, det brukar visa mina sämre sidor. Och jag antar att det knappast kommer bli bättre i år, då jag kommer vara ännu mer sur eftersom alla lämnar staden. Risken finns att det kan gå så långt att jag inte är att leka med, jag kommer surna till och sätta mig på tvären - ja förmodligen.

//

Redan nu känner jag vissa tendenser till detta stadium. 

Så, egentligen. Jag kanske borde gå under jorden ett tag och göra upp med mig själv? Senaste tiden, och egentligen så känns det fortfarande som en aktuell process, jag antar att alla ungdomar förr eller senare går igenom det hela, och det har inte att göra med revolt mot föräldrar eller så. Nej, att inse vilka som är ens vänner i vått och torrt, och inse vilka som inte är det. Rensa ut, knäcka sig själv, sörja och komma igen har jag hört är en bra höstaktivitet. Det handlar inte om att ha tusen personer runt omkring sig, för dom kommer alla fall lämna dig förr eller senare, det handlar om att hitta få, speciella människor som stannar kvar i vått och torrt. Som inte viker ner sig när det är som jobbigast, och som man kan har roligt med utan att behöva tänka. Några få.

//

Det värsta är kanske att man själv är skyldig, när man rensar. Egna beslut kan vara nog så smärtsamma, även om det förmodligen är det bästa i längden, så är det svårt att se det här och nu. För nu, eller när beslut fattas och tiden där efter, är det fruktansvärt smärtsamt. Fysisk smärta har aldrig tillhört något större problem för mig, men detta. Det gör fruktansvärt ont. I kroppen, i huvudet och framförallt i hjärtat. Smärta i hjärtat är förmodligen min värsta smärta.

Men det känns som om det är dags att ta tag i det. Hele.

Så.

//

Man måste göra det hela värt det. Är det värt det? Hurt - J. Cash