Det är en underlig känsla.
När jag var mindre, eller varför inte säga liten. När jag var liten, så hände det ibland att vi hade så kallade "stay awake project". Och det har väl aldrig varit min starka sida, nej. Skulle jag påstå det skulle jag ljuga. Jag har alltid varit den i familjen som har somnat som en stock innan nio och vaknat runt nio tiden igen på morgonen. Sådan har jag alltid varit, så vanligt grå och så - tråkig. Och grejen är att jag väldigt sällan utger mig för att vara annat, jag är inte särskilt rolig, även om det finns några få människor, även kallade mina vänner som faktiskt kanske tycker det ibland. Hur som helst.
Vem hade kunnat ana att jag skulle bli en sån som var vaken nu? Spiknykter och jävlig? Vem? Förmodligen inte min syster som i ren tristess brukade bända upp mina ögonlockar och fråga om jag var vaken. Förmodligen inte min mormor och morfar som fick bära upp mig för trappan varje gång jag somnat i soffan, och absolut inte jag själv. När jag hade fullt sjå att klara 22 slaget på nyår...
Men nu är klockan snart fyra och jag börjar fundera på om det ens är värt att gå och lägga sig. Eller om jag ska parkera i soffan med en film, K lämnade ju efter sig några filmer och jag tror att en av dem var djävulen bär Prada. Vilken jag känner starkt för nu.
Sen, som en sista grej vill jag även be om ursäkt. Jag vill framförallt be Karen om ursäkt, men även om andra känner sig drabbade. Kanske Greppo. Jag har så trist nu, så det kan hända att det blir en viss telefonterror. Jag ber om ursäkt. Och hoppas ni kan ha överseende med detta, och med mitt telefonmissbruk.
Sleep tight bunnys! ;)
L
Kommentarer
Trackback
