hantverkargatan

//

En plötsligt ringning på ytterdörren påminner mig igen, någon ringde på dörren! Jag bryr mig inte ens om att slänga en blick i varken spegeln eller i titthålet, utan öppnar bara dörren. Jag ser förmodligen ut som det vrak jag är, efter att ha gått i ide. 

//

På andra sidan dörren, står du. Du, i din perfektionism. Du avfyrar ett bländande leende och räcker över en plastpåse från Ica. Din kropp har aldrig sätt bättre ut och din lukt har aldrig lika fort lamslagit mig, jag tar inte ens emot påsen du räcker mig, din blick följer mig upp och ned och tillslut suckar du och tar ett kliv in i lägenheten. Jag vänder mig om du jag kan se hur du avfyrar ett snett leende - leendet so jag älskar. Kassen har nu tagit plats på golvet framför mig och jag behöver inte ens titta för att veta vad som är i den, där ligger allt som är mitt. Allt som är mitt och som du plockat ihop i din lägenhet. Nu är du här för att tömma min gömmor på allt som är ditt, allt som påminner om mig om dig ska försvinna. Du är här för att ersätta den lilla, utsuddbara punkten av blyerts med en ny, en stor och beständig som inte går att sudda ut. Du är här för en sista gång.

//

Jag måste sett mer eller mindre slaktat ut, och efter att ha gråtit nästan nån stop i en vecka så ser mina ögon förmodligen inte ut som dom brukar göra, hela jag skakar lätt av minsta lilla beröring från din sida. Jag vill bara spy när jag tänker på vad som hänt, och helst av allt vill jag bara dö.

// 

Innan du går vänder du dig om, ler åt mig igen och säger "kom". Jag tvekar, du upprepar "kom" och jag tvekar inte längre, jag nästan småspringer fram till din öppna famn, din famn som jag känner mig så hemma i, din famn som jag vet hur varenda millimeter känns. Jag drar in djupa andetag av din doft och jag känner hur tårarna återigen bränner innanför ögonen, men jag får inte börja gråta nu! Kan inte får inte. Var stark, orden rullar i min hjärna och jag blundar, kniper ihop ögonen hårt. Snart är omfamningen, kramen slut. Jag ser dig rakt in i dina isblåa ögon av stål. Du ger mig en kyss på pannan, säger inget, utan vänder bara om tar din påse och går. Stänger dörren om dig och sen kan jag sakta höra hur dina steg dör ut ju längre ned i trappan som du går.

//

Du är borta. Kvar är jag, med en påse som du packat ihop åt mig. Jag går till fönstret och ser en taxibil vänta, du hoppar in och försvinner. På bänken i köket ligger ett cigarettpaket som du glömt kvar, jag går fram och tänder en cigarett, känner igen doften och förknippar den med dig. Allting startade med en kyss, det var bara en kyss. Jag antar att jag ville för mycket, men allting startade med en kyss, varför slutade det såhär?

I min hjärna spelas en scen, jag ser när han klär av henne. Jag ser hur han låter hennes klänning falla till marken och jag ser hur dom lägger sig i sängen. Min mage vänder sig ut och in och jag vill inte se något mer, men filmen går vidare in min hjärna och jag vill inget hellre än att jag ska vakna upp ur denna mardröm. 

//