hantverkargatan

Igår när jag skulle gå från jobbet med Linda och Rawand hände det en smårolig grej. Vi går alltid bakvägen ut, tror det har med larm och rånrisken att göra, nu hade Rawand gått för att hämta bilen och jag och Linda gick den smala källarvägen ut. Där gången mynnar ut till ett rum där man kan välja om man vill gå till soprummet, ut på gatan eller innevägen till trapphuset är det väldigt mörkt, och lamporna tänds lixom precis i samma ögonblick när man kliver in där (per automatik).

Jag gick först och Linda bara något steg bakom. Då lamporna tänds ser jag en kropp ligga utslagen på golvet och jag är ju så löjligt lättskrämd att jag lägger benen på ryggen och springer iväg, inte värst långt men väl några meter med Linda skrikandes bakom. Tills vi inser vad det är, då vänder vi om, ropar på Rawand och går till den där kroppen. Där ligger en kille, vi försöker med knuffar och genom att skaka om honom, att få liv i kroppen. Utan resultat, vi kollar pulsen och han andas, men inte ett ljud och han rör sig inte alls. Börjar rota i hans fickor efter telefon och legg, hittar det vi söker efter och ringer upp den som han senast pratat med utan större resultat. Linda letar upp morsan hans i telefonboken och ringer. Klockan är alltså fyra på morgonen när vi får tag på hans mamma som snällt får sätta sig i bilen och komma och hämta honom, men den stora utmaningen för oss ligger i att få upp honom till gatan, då vi har en ganska brant backe upp från källaren att släpa den totalt medvetslösa kroppen.

Men, efter slit och släp lyckas vi tillsist få ut honom och hans mamma kommer efter ett tag, lagom nöjd men hon är absolut inte arg.

Herregud, vilka vardagshjältar vi är.