touch these days and I'll kill you
Köksgolvet, klockan har för länge sedan passerat smärtgränsen för vad jag brukar vara uppe när jag vet med mig att jag ska jobba dagen efter. Det är ett rutigt köksgolv jag sitter på, lutar ryggen mot väggen och rör otåligt på fötterna samtidigt som jag låter det varma tevattnet bränna på tungspetsen. Så här har jag suttit - mitt emot dig sedan kvällen var ung. Du ringde efter jobbet och bad mig komma över, och jag hade inget annat planerat. Hur många koppar te vi har lyckats hälla i oss har jag tappat räkningen på för längesedan, och den runda rödan brickan som så snyggt bryter av det schackmönstrade golvet, har länge stått tom bra länge, ostmackorna är slut och ingen av oss har rest på oss för att göra nya.
//
- Jag hatar verkligen att du är du.
Säger du och får mig för en stund att lyfta blicken från muggen jag håller i mina händer. Du undviker att möta min blick och tar satts för ännu en mening.
- Tänk om du bara kunde vara någon annan.
Jag säger som vanligt ingeting tillbaka utan sitter som ett fån, tittar ned på telefonen och tar emot din skit. Som vanligt. Som alltid.
Tystnaden blir påtaglig så fort du satt punkt på din mening och spänningen i luften går att ta på, det vibrerar. Ibland får jag lust att skrika, rätt ut. Skrika dig rätt i ansiktet, skrika ut hur mycket du betyder för mig och hur mycket jag tycker om dig. Och hur mycket jag hatar dig för att du inte låter mig göra det.
//
En ljudlig suck från din sida av golvet, mitt emot mig lyfter du blicken. Vi har känt varandra i flera år, och du har av någon anledningen alltid kommit tillbaka till mig. För du vet, du vet att jag alltid tar emot dig. Med öppna armar, du vet. Så fort du blivit sårad eller dumpad så hör du av dig, det spelar ingen roll om det är en tisdag klockan tre på natten, jag sitter uppe hela natten och lyssnar, förstår och torkar tårar. Jag fixar dig alltid, får dig på fötter igen, får dig så stark på dina vingliga ben att du återigen testar dina vingar. Sen börjar vi om. Alltid samma visa. Alltid.
//
- Ska vi gå och lägga oss?
Orden blixtrar till framför mina ögon. Ska vi. Gå och lägga oss? Jag biter mig i tungan, tar satts mot vägen och reser mig upp på fötter, går fram till diskbänken och ställer ifrån mig min mugg. Tar tag i dina utsträcka händer och drar dig upp på fötter, ditt ansikte några få centimeter från mig, jag känner din varma andedräkt emot min hals. Sen skakar jag på huvudet.
//
Bakom mig slår porten igen, jag drar in den kyliga luften. Hör på håll hur trafiken rusar, fast jag är mitt i stan. Mitt i stan. Du har aldrig haft tid för mig, du har alltid bara haft tid för dig själv. Det är en vänskap på dina villkor, mina villkor har nog aldrig existerat.
Dina ord ekar inuti mitt tomma. Tänk om du kunde vara någon annan.
Kommentarer
Postat av: stina
nu tror jag närmare bestämt att jag läste en av dina böcker..? eller var det for real?
iaf så är det nog det bästa tänkbara kött man kan äta! Jag vill ha fler små minibönder som har så få djur så de kan ta hand om de, en och en om du förstår hur jag menar. och att de får gå ute, får tillfredställa sina behov och få utlopp för sina normala beteenden.
Annars om man inte känner eller kan få tag i kött från typ en bonde man känner, så är det näst bästa köttet antagligen det KRAV-märkta.
Regelbunda kontroller för att se att gårdarna håller måttet, dvs: djuren får gå ute. äta naturligt ekologiskt foder. osv. du kan ju annars kolla i coopbutikerna efter bondenära. det är tror jag kravmärkt och det är från små gårdar här i närheten :) KRAM
Trackback
