Lovesång
Du sa, du vet. Jag stängde aldrig någonsin några dörrar, du vet väl att det var du som stängde dörren bakom mig. Dina ord tog mig på bargärning, fick mig att stanna upp och tänka till för några sekunder. Dagen du gick, såg du mig i ögonen, du hade din packning med dig och vände dig om just som, nu i efterhand kan jag ha rekonstruerat så att dina ögon gnistrade till, om det verkligen var sanningen eller ej kan jag inte säga längre. Men du hade rätt, det var jag som stängde dörren när du gick. Men jag tvingade dig aldrig att gå.
//
Tiden, som bekant så går den, den stannar aldrig till, inte ens för en sekund. Det kan bli extra påtagligt såhär när det är höst, man kan aldrig få något ogjort, man kan aldrig ändra något man redan gjort. Men kan inte. Jag har många saker jag skulle vilja ändra på som jag har gjort genom åren, men det går inte. För tro mig, att resa tillbaka i min tid skulle inte vara någon höjdare.
//
Och du, du hade rätt hela tiden. Ett pack, det är vad vi är. Minns du alla gånger vi skrattandes gått hem hand i hand från krogen, och nästan vikt oss dubbla i en kombination av alkohol och alla människor vi såg, människorna vi kallar för stekare passar liksom inte in i den här staden, det blir fel när det står en gäng med backslick, rosa skjorta och fina skor i en hög av grus, sand och lera. För det är ju vad staden består av. Plus pack i våran kaliber.
//
Men du var ett sällsynt exemplar.
Kommentarer
Trackback
