Long time no see
Jag brukar inte åka hem så ofta, inte för att jag har något emot staden där jag föddes, där jag växte upp. Det är en fin stad, egentligen är den lagom stor för alla som inte har drabbats av 2000-talets folksjukdom bland ungdomar och unga vuxna - storhets. Det finns parker där jag spenderade mycket av min tid, på sommaren för att sola och umgås med vänner på hösten och vintern var det perfekt att vara ut och gå. Restauranger och caféer har det heller aldrig varit en bristvara på, och när jag flyttade hemifrån till mina första egna lägenhet så blev det mycket caféhäng för min del. Hur som helst, anledningen till att jag inte längre bara kan luta mig tillbaka när jag är i stan - är du.
//
Varenda gata som vi någonsin gått på tillsammans här påminner mig om dig. Vartenda gatuhörn vi någonsin bestämt träff vid får min mage att vrida sig. Egentligen förstår jag inte alls varför jag blev så beroende, varför jag har så svårt att acceptera att du inte längre ser mig. Vi var aldrig vänner, vi träffades en kort period och sedan dog allting, och jag vet så väl att det var jag, återigen jag, som var mördaren i fallet. Jag har vetat det hela tiden, och varje dag påminner du mig, genom mina tankar.
//
Igår kväll såg jag dig. Du bor inte heller kvar, och det var väl inget otippat. Jag visste redan från början att du var en av alla dem som inte kommer att stanna kvar här i tryggheten alltför länge. Mer otippat var det förmodligen att jag skulle ta mig härifrån. Jag stod i baren, på samma krog vi hängde på när vi var nattens hjältar. Samma bar, nya bartenders. Ölen höll ett stadigt tag om mig, och jag om ölen. Klockan var inte mycket när jag slog mig ned, dansgolvet var nästan tomt, 2 timmar senare pumpades den senaste musiken ur högtalarna och stället var fullt till bristningsgränsen. Jag minns att Göteborgsbranden på 90-talet plötsligt flashade förbi på näthinnan. Sen kom du.
//
Du gick förbi min rygg och vidare ut på dansgolvet där det verkligen var puls ikväll, och jag. Jag kunde inte slita blicken ifrån dig, alla andra människor i rummet blev skuggor och musiken tynade bort. Men du, lös. Jag tror aldrig att du skulle känna igen mig idag, nästan 8 år senare. Ögonkontakten varade i någon sekund, sen började Macy Grays låt I try spelas i mitt huvud. Varpå jag reste mig upp från baren, och gick ut. Ut i den friska luften. Ut, bort från dig och alla mina minnen. Men minnet av dig kommer alltid leva kvar.
Kommentarer
Trackback
