hantverkargatan

Så klart jag vet det, det får jag alltid göra. Även de gånger när jag släpar mig upp för dina trappor klockan tre på natten en onsdags morgon. Du tittar på mig genom titthålet i dörren och vrider snabbt om vredet och drar in mig, de sista shotsen i baren innan stängning gör alltid sitt och jag landar i en hög på hallmattan. Du har aldrig nekat mig. Aldrig.

//

Ikväll går jag ut med mina vänninor, gamla älskarinnor som Per skulle säga. Du är orolig redan nu, det märker jag på din röst. - Ring mig när du blir för full, jag hämtar dig. Sanningen är den att jag endast ser dig som en sista utväg, de gånger jag inte lyckas med bedriften att sova med någon annan, det är de gångerna jag ringer dig, det är de gångerna jag styr stegen åt ditt håll.

//

Vi började den här leken för många många år sedan, långt innan du gifte dig och fick barn, men du kan aldrig hålla dig ifrån mig tillräckligt länge så att saknaden försvinner, vilket du aldrig skulle erkänna. Du skulle aldrig erkänna att du saknade mig. Ibland när du kommer hem till mig, så suckar du och frågar om jag aldrig ska växa upp, om jag aldrig ska lämna det livet jag fortfarande lever, bakom mig. Om jag inte ska träffa någon. De gångerna behöver jag bara lyfta blicken och se dig djupt i ögonen, för att du ska smälta som en isbit i juni. Herregud, hur länge ska vi hålla på såhär?

//

Din sambo anar som vanligt aldrig något, utan tror att jag är i desperat behov av tröst. Jag behöver alltid tröstas, så därför sover du hos mig i erat gemensamma gästrum. Jag behöver verkligen tröst, så därför åker du till mig sent om kvällarna och lämnar inte mig för sent dagen efter. Vi är som varandras drog, även fast vi aldrig erkänt det för varandra, inte ens för oss själva.

//

Ibland kanske vi inte ses på månader, vi pratar inte överhuvudtaget ibland. Men en blick, en blick är allt som behövs för att du ska falla i min famn igen, som så många gånger förr. Och varje gång, ställer jag mig frågan varför? Vad handlar allting om? Jag vet inte.

//