hantverkargatan

//

Hela dagen hade jag fajtats med en klump av glöd i min mage, det sved och jag kunde inte få bort tankarna på dig. Jag tog snabbaste vägen hem, svor högt för mig själv vid alla rödljus och körde på tok för fort för att komma hem, men när jag väl kommit hem och gjort mig av med bilen tittade jag upp emot våra fönster innan jag drog en djup suck och gick ett varv runt kvarteret.

//

Uppför alla trappor, självklart har vi lägenheten högst upp, penthouse som vi brukar skämta om, man ska bo högst upp. Det är bäst, så har det alltid varit, det vet ju alla. Varken du eller jag lämnar någonsin dörren olåst, då vi är experter på att inbilla oss allt hemskt som kan hända om man har en olåst dörr. Men nu var dörren olåst, och klumpen i magen växte genast i rekordfart när jag lätt handtaget glida ned och dörren öppnas för mina fötter. Jag tittade upp och såg mitt hem i kaos.

//

Du hade uppenbarligen löpt amok och inget var längre att känna igen, en röra, ett kaos. Kärt barn har många namn, men det här kände jag inte igen. Både du och jag är noga med att det ska vara fint, städat och framförallt inte rörigt. Och nu såg det ut som om något gått in för att förgöra så mycket som möjligt, det var omkull välta möbler och det var krossat glas och porslin. Mina rop på dig ebbade ut i det tomma och jag insåg ganska snabbt att du inte var hemma, på diskbänken stod en tom bag in box med rödvin. Konstnärsvin.

//

Klockan hade bara passerat två och jag ville så gärna veta vad som hänt, vart du var. Inte ett spår som kunde visa vad du tagit vägen, och när du tänkte komma tillbaka. Jag visste ju inte då, att det här skulle vara det sista jag skulle se av dig, på mycket, mycket lång tid framöver.