Välkommen ångest
Jag lider av en sådan fruktansvärd söndagsångest mina vänner. Jag riktigt känner hur den belägrar hela min kropp, hur den sakta men säkert äter upp mig innifrån, äter upp all den lilla glädje jag tidigare kände. Den tynger mitt hjärta och orsakar en slags värk i huvudet, en värk liknande någon slags baksmälla, fast värre. Hur klarar man av att leva så här?! Jag kommer aldrig fixa att "växa upp" och skaffa mig ett jobb som alla andra. Att pallra mig upp klockan halv sex i morgon kommer vara värre än värst och att dessutom sätta sig på cykeln och trmapa iväg med huvudkudden fortfarande kvar i håret, det mina vänner, det är smärta enligt mig. Och inte blir det bättre av att jag cyklar med P. Jag är rädd att en trött och irriterad emelie en vacker morgon tappar humöret och säger något dumt. Sätter sig i konflikt med någon, skaffar sig fiender och på köpet ett ofördelaktigt rykte.
Redan nu bävar jag för den fruktanvärda mördarbacken och jag kan bara hålla tummarna på att jag överlever den. Gör det ni också vet jag, jag behöver allt stöd jag kan få.
Nu är det dags, mackor ska bres till i morgon, väskan ska packas och sen är det bums i säng. 
