hantverkargatan

Såhär ligger det till. Jag är trött, fruktansvärt trött. Jag har härmed tagit ett stort steg i mitt liv, jag har insett en av mina begränsningar om man kan kalla det så. Jag är för gammal för att palla utgång som flödas av mer än ett glas vin, om jag ska jobba dagen efter. Svart på vitt, där har ni fakta. Min kropp säger ifrån, den vill sova, även om den ibland ger mig dubbla budskap, då jag återigen i morse, vaknade 05:30 pigg som en mört.

Men nu, nu kommer rastlösheten krypande, kroppen vet inte hur den ska göra för att vrida sig ut ur sitt skal, hela kroppen kliar, hela kroppen vill sova. Men det får den inte, förren ikväll. Inte ens en powernap, hell no. Nu har jag väckt den till liv, eller snarare den väckte mig, nu ska vi försöka sammarbeta resten av dagen. Även fast vi inte drar åt samma håll.

Så. Mina vänner, det är med tårar i ögonen jag säger det här, det känns som om jag lämnar något på tok för vackert bakom mig. Dessa onsdags och torsdags utgångar har ju haft en speciell plats i mitt hjärta, för att inte tala om måndagsutgångarna. Och tisdagarna har inte varit fy skam heller. Kanske har jag bara en svacka? Jag är kanske bara lite ur form? Eller så hänger det på träning, förutom helgen som var, så var det ju faktiskt flera veckor sen jag var ut sist. Kan man kalla det ringrostig?

Jag är allvarligttalat orolig för min kroppshälsa, när den inte längre klarar av att leva som jag lever. Den hänger inte med, och kan ni tänka er känslan? Känslan när kroppen inte orkar längre? När den inte hänger med?

Hej PRO, här kommer jag.

alex.