hantverkargatan

Detta är inte en text. Detta är ett blogginlägg.  Det blir mitt första inlägg, och det ska handla om Sandra, eller som jag kommer att kalla henne i det flesta texter där hon florerar – Sändy. Sändy låter så mycket bättre än Sandra i en skriven text, det påminner mig lite om Dirty Dancing och Grisfilmen. Och om hon hade vart ung och dum på åttiotalet, hade hon garanterat haft en roll i någon av filmerna.

Låt mig då presentera, The Maneater i familjen, i kollektivet. Även om hon kanske nu mera går under namnet hemfru så kan man inte ta det ifrån henne, en gång i maneater, alltid en maneater. Ränderna går lixom inte ur. Så.

Sandra, eller ja nu mera Sändy är som oss andra, väldigt unga och väldigt dumma. Men faktum är att hon är mest ung, och således bör hon också vara mest dum. Hur som helst, Sändy fördriver sina dagar på Posten,  Postmästare Wesslén är en glad och trevlig prick, som aldrig blir på dåligt humör eller tycker livet på posten är pest. Never. Vilket ni säkert snart kommer att märka, ni också.

Och av folket i kollektivet, så är det faktiskt just Sändy som jag har ”känt” längst. Vi är från samma by, och vi knatat till samma fotbollsträningar och sparkat  på samma bollar.  Men framförallt, vi har druckit ur samma tequila flaska, man kan se det som att vi druckit ur samma nappflaska nästan, för det är så det känns ibland. Tequila är som våran nappflaska.

Ett minne vi har tillsammans är när vi var unga och ännu dummare,  jag jobbade på Ericsson och Sandra i baren på vårat lokala hak. Och det hade hunnit blivit torsdag, det var höst med regn och rusk och vi hade planerat in en utgång, med hennes jobb. Jag och min syster körde ett race i baren och vi blev riktigt jävla fulla, och jag skulle gå och kissa, nästa sak jag minns är att jag är på Brynäs, alltså. Jag har gått 5 km åt motsatt håll än vad jag bor. Rakt bort bara. Tillslut fick Sändy tag på mig, och hon gav mig numret till en taxi och jag ringde, åkte hem. Utanför dörren står Sändy med en cigg i munnen och svär.

Sen gick vi upp och sov, jag somnade i soffan med kläder på. Morgonen där efter vaknade jag och vågade inte öppna ögonen, jag kände ju att jag inte låg i en säng, och jag ville inte veta vart jag hamnat, tillslut öppnade jag ena ögat och kunde konstatera att jag faktiskt var hemma. Då kom nästa problem, vem var det som låg i min säng och snusade? Och det första hon säger är följande, Vann Brynäs igår? Sen vände hon på sig och sov igen, på 1 sekund. Men jag vara bara så jävla lättad över att det bara var hon som sov i min säng. Tack gud för att det bara var Sändy. Tack Gud. Vi hann inte mycket mer än att vakna, innan det var dags för en crapfood runda på stan, jävlar i mina lilla låda vad vi åt, ett urdrag av våran matrunda följer, en big mac, 2 pasta fläskfilé, två kycklingsallader, 2 cheeseburgare och lite godis och läsk på det. Sen, skulle jag naturligtvis börja jobba, fortfarande full.


Junior och Sändy.