For the record.
07:15 var jag på jobbet. Bra där. Jag tänkte jobba in lite tid till fredagen, då kanske jag kan slinka tidigare då.
Idag kommer filmerna jag beställde igår hem, eller de kommer till konsum. Hur som. Jag köpte första säsongen av LA ink till att börja med. Föredrar av någon anledning LA före Miami, tror det har att göra med Katten. Tycker hon och hennes kompisar är förjävla roliga. Sen har jag inte discovory där det går, så då missar jag det nästan alltid. Sen beställde jag även Briteny Spears For the record. Missade den när den gick på tv i december och nu kostade den skit billigt, så jag slog till.
Och anledningen till min plötsliga Britney hets är att jag blir så fruktansvärt besviken på det här landet, på mänskligheten och för den delen, resten av jorden också. Nu har jag gått in i en försvars mekanism för Britney, men stirra er inte blind på själva Britney jag är lika upprörd över alla som har det som henne. Att alltid ha fans, paparazzi och press efter sig, alltid. Oavsett vilket land hon är i blir det hysteri så fort hon går utanför dörren, och kom för i helvete inte och såg att det "hör till". För det gör det inte, inte i den utsträckningen. No way José! Vi ska vara jävligt glada att människorna vill göra musik som vi kan lyssna på, och då tycker jag att om vi ska kalla oss fans så ska vi respektera människorna som faktiskt gör det vi gillar - musiken. Och med respekt menar jag att låta dem ha sitt privatliv, inte belägra deras hotell och inte störa dem när de inte jobbar. Står dom på scenen - fine. Har dom en skivsignering - fine. Är dom ute på reklamuppdrag - fine. Äter dom middag med sin familj - not fine Är dom ute på stan och shoppar - låt dem shoppa. Är dom ute och går - låt dem gå.
Sluta med allt vad smygbilder och förföljelser manéer är. Tänk, de är bara människor. Och, tänk er in i deras situation, skulle ni vilja ha det så? Nån dag kanske skulle vara okej, men inte år efter år efter år. Inte konstigt att dom bryter ihop. Och, ni som bara ska gå fram för att be om autografen - för det är väl inte så jobbigt? Nä, det är det inte. Men tänk er att ni har flera hundra människor om dagen som skriker efter din namnteckning. Hur länge skulle det vara roligt?
Jag är så hatisk mot sånna här människor att ni inte kan förstå. jag har god lust att riva sönder E-types autograf som jag fick i lågstadiet för att visa att jag ångrar att jag köade för den. Om jag bara kunde hitta den.
Joy Divison.
Idag kommer filmerna jag beställde igår hem, eller de kommer till konsum. Hur som. Jag köpte första säsongen av LA ink till att börja med. Föredrar av någon anledning LA före Miami, tror det har att göra med Katten. Tycker hon och hennes kompisar är förjävla roliga. Sen har jag inte discovory där det går, så då missar jag det nästan alltid. Sen beställde jag även Briteny Spears For the record. Missade den när den gick på tv i december och nu kostade den skit billigt, så jag slog till.
Och anledningen till min plötsliga Britney hets är att jag blir så fruktansvärt besviken på det här landet, på mänskligheten och för den delen, resten av jorden också. Nu har jag gått in i en försvars mekanism för Britney, men stirra er inte blind på själva Britney jag är lika upprörd över alla som har det som henne. Att alltid ha fans, paparazzi och press efter sig, alltid. Oavsett vilket land hon är i blir det hysteri så fort hon går utanför dörren, och kom för i helvete inte och såg att det "hör till". För det gör det inte, inte i den utsträckningen. No way José! Vi ska vara jävligt glada att människorna vill göra musik som vi kan lyssna på, och då tycker jag att om vi ska kalla oss fans så ska vi respektera människorna som faktiskt gör det vi gillar - musiken. Och med respekt menar jag att låta dem ha sitt privatliv, inte belägra deras hotell och inte störa dem när de inte jobbar. Står dom på scenen - fine. Har dom en skivsignering - fine. Är dom ute på reklamuppdrag - fine. Äter dom middag med sin familj - not fine Är dom ute på stan och shoppar - låt dem shoppa. Är dom ute och går - låt dem gå.
Sluta med allt vad smygbilder och förföljelser manéer är. Tänk, de är bara människor. Och, tänk er in i deras situation, skulle ni vilja ha det så? Nån dag kanske skulle vara okej, men inte år efter år efter år. Inte konstigt att dom bryter ihop. Och, ni som bara ska gå fram för att be om autografen - för det är väl inte så jobbigt? Nä, det är det inte. Men tänk er att ni har flera hundra människor om dagen som skriker efter din namnteckning. Hur länge skulle det vara roligt?
Jag är så hatisk mot sånna här människor att ni inte kan förstå. jag har god lust att riva sönder E-types autograf som jag fick i lågstadiet för att visa att jag ångrar att jag köade för den. Om jag bara kunde hitta den.
Joy Divison.
Kommentarer
Trackback
