hantverkargatan

Jag vet inte vart jag ska börja. Den här människan vid namn Alexandra, bättre känd som Alex har varit min trogna vapendragare längre än de flesta äktenskap nuförtiden.
Hon är en wannabe-blondie, bortskämd till tusen, en prylnörd utan dess like. En gång fick hon mig nästan att tro att en extern hårddisk var en dekoration till rummet. Det var inte prat om dess kapacitet utan hur den såg ut. Och sist jag såg den låg den nerpackad i en låda. Alex i ett nötskal. Vi kör i 290 i tio minuter och sedan struntar vi i det, och då pratar jag om prylar av alla dess slag.

Man kan även dra liknelser med Lisbeth Salander. När hon inte äter mat, vilket Alex gör förundrande ofta så sitter hon framför sig blanka, fina Mac och knappar som ingen annan. All möjlig information kan letas fram på den burken. Nu kanske hon inte världens hacker, men på god väg.

Jag och Alex har sparkat på fotbollar sedan tio års ålder, tillsammans i ur och skur, straffturneringar och olika lag.

Och det främsta minnet jag har från våra storhetstider inom Skutskärs if flickor 88/89 är när vi var i Örnsklödsvik och spelade Örnen cup, år 2002 kanske det var.
I ett trångt  klassrum bodde två flicklag och det var benskydd, skor och kläder överallt. Alex tog sitt förnuft till fånga och började städa. Hon lyfter på sitt täcke och sin madrass och ur hennes lilla mun kommer:
- Vem fan har skitit på min madrass?
- Den som skiter på min madrass, den har skitit för sista gången... Towe.
Och det var nog det roligaste som hände på den cupen.
Vi som känner Alex vet att städa är inte hennes största intresse utan hon ser det mer som ett nödvändigt ont.
Det är inte ovanligt att man hitta förrförra helgens colaflaska på golvet nedanför soffan.

Men hon är inte den som är den utan ställer alltid upp så fort det vankas alkohol. Vårat största gemensamma intresse är ju som sagt tequila och till det ingår Mötley Crüe och vodka/redbull.

Allas våran Alice.