let it go
Ibland önskar jag att jag aldrig hade gått till den där kursen, inte för att jag ångrar att jag fick lära mig så mycket som jag faktiskt fick. Absolut inte, men en sak är säker. Hade jag aldrig träffat dig, så hade livet varit en mycket behagligare resa. Jag lade inte ens märke till dig i början, jag minns faktiskt inte ens att du gick i min klass de första fyra månaderna. Sen, sen minns jag allt alltför väl. Det var höst, nästan vinter. Eller, förresten, på den tiden kom ju snön i november så ja, det var väl vinter då. Jag halkade som vanligt runt på de frusna vattenpölarna med trasiga converse på fötterna, som jag praktiskt taget gör varenda vinter.
//
En dag när jag som vanligt var lite sen, så stod du vid ingången och smålog när jag kom framfarandes med ett ben i luften samtidigt som jag försökte undvika att ramla mitt där, framför dig. Jag gjorde mitt bästa för att parera upp min kropp och hålla ordningen på böckerna jag hade i famnen.
- Ska du på festen på fredag? Det var första gången du någonsin tilltalat mig, som jag vet om alla fall. Det var nog första gången jag ens såg dig också.
- Ehh, näe. Alltså jag tror inte det. Stammade jag fram så fort jag återfått balansen och fått fotfäste på ofrusen asfalt.
//
Sedan tog jag tag i dörrhandtaget och försökte trycka in en utåtgående dörr med all min kraft. Innan jag insåg det omöjliga i det hela och blev högröd i ansiktet samtidigt som jag drag ut dörren och gled in i värmen.
//
Det är mitt första minne av dig, två år senare är det jag som blir väckt, av dig när klockan börjar närma sig tre en torsdagskväll. Du står och ringer på min ytterdörr, genom att hålla in knappen konstant. Jag vet varför du kommit hit, just ikväll. Du är rädd att förlora mig, och det har jag förstått genom de 15 meddelanderna jag fått på min telefon sista timmarna. Jag slänger benen över sängkanten och går fram till dörren och vrider om vredet, medveten om vad som kommer att möta mig.
//
Du har varit mitt liv, mitt blod mitt hjärta i två år. Men det fungerar inte längre, det är inte så att det är någon som gjort något dumt eller så. Kärleken tog bara slut, för min del alla fall. Jag är inte längre kär i skapelsen som bara säkerhetskedjan håller på avstånd, jag kan inte släppa in dig. Kan inte. Släppa in dig. I mitt liv.
Då står och gråter i trapphuset, dina tysta tårar ekar i väggarna och jag ser på dig, jag kan inte längre se vad det var jag var så jävla kär i. Det är borta, borta för alltid och kvar står du. Vem är du?
//
Tiden gick, och det sägs att den läker alla sår. Men den läker inte mina sår, inte de djupaste alla fall. Från den gången du stod i mitt trapphus och grät, sa du att jag hade två val, man har alltid val. Antingen skulle jag släppa in dig där och då, eller så skulle du aldrig mer höra av dig. jag stängde dörren och hörde hur då gråtandes stapplade ned för trapporna, medans jag gick raka vägen till min säng och somnade om.
//
Vi har visst hörts sen den dagen, du hör av dig ibland. Även om det oftast är jag som gör det, så hörs vi. Men aldrig mer på det sättet. Och. Ska jag erkänna en sak, som jag kom till insikt till nått år efter att allt lagt sig, så är det att jag aldrig kommer att sluta älska dig. Jag gjorde ett misstag, och det var inte att jag släppte in dig i mitt liv från början, utan det var att jag lät dig gå, även fast du inte ville, så lät jag dig gå. Och det kommer jag aldrig att förlåta mig själv för. Du kunde få mig så lycklig som ingen annan efter dig har lyckats med.
Kommentarer
Trackback
