hantverkargatan

Efter att ha haft en extremt jobbig dag på jobbet med både det ena och det andra. Tankar som flyger genom huvudet, ska jag vara kvar eller ska jag gå?
Jobbig dag.
Så det var väldigt skönt att äntligen få komma hem efter tågförseningar och så vidare. Väl hemam så fick jag stränga order att inte gå in i köket och absolut inte titta i kylskåpet. Karln sa att han skulle laga mat och jag fick absolut inte vara med eller veta vad det blir.

Lite butter slängde jag in lite tvätt i maskinen och startade sedan datorn och fördrev lite tid där. Tills ljudet från köket kommer: "Maten är klar!"
Jag knapprar febrilt på tangenterna för att få mailet till mamma klart fort. Ännu en gång. "Maten är KLAR!" Och jag fortsätter knappa. Sedan kommer han inspringande i rummet. "Hörde du inte?, maten är klar säger jag ju. Nu får du skynda dig så den inte kallnar. Skynda dig nu då!" Och låter sådär otåligt som bara ett barn kan göra.
Jag kastar iväg mailet till mamma (som förövrigt innehåller min önskelista för i år) och går ut till vardagsrummet där det var dukat.

Sätter mig ner och ser ner på pastarätten han har slagit ihop. Funderar, tänker, analyserar. Sedan tar jag gaffeln i ett stadigt grepp och tar en tugga. Och dör.
Typ det godaste jag ätit på väldigt länge. Då blev jag stolt som en tupp, tittade på min karln med modersögon och log. Han är allt bra min karl.

Äter tills jag tror jag ska spy upp allt igen och sedan dör jag, i matkoman.
Och så känner jag mig fruktansvärd glad. Att min karl lyckas pricka in den här jobbiga dagen med att ta hand om mig. Och nu har vi båda varit och tränat. Och han har vart och handlat åt mig.
Kung är vad han är.

Bara så att ni vet.

/S.