hantverkargatan

På jobbet. Vars annars? Jag har dock inte så mycket ångest som min kompanjon. Och då menar jag ju Em, varken Sandra som sover till 12 på dagarna eller Lina som har syjunta dagarna i ända kan väl gå med ångest? Em däremot har det där lilla, lilla extra ni vet. Hon klarar nämligen av att skaffa sig någon form av ångest på dygnets alla timmar, alla dagar i veckan, alla veckor och månader om året. Ur ingenting skapar hon ångest och när alla vi andra tycker att livet är en pure räkmacka i en välpistad slalombacke, så får hon ångest över något vi andra inte ser. Det är nästan värt en bragdmedalj.

Igår, gjorde jag något jag aldrig tidigare gjort. Jag var ledare, tränare - u name it! Jag bossade över de andra målvakterna, för dagen fyra stycken och gav de order medan jag satt och vilade på en fotboll så att den blev oval. Där har vi det igen, livet på en räkmacka i en välpistad backe, om det hade varit Em som gjort det där så skulle hon ha fått ångest över något. Typ att "tänk vad ska alla de andra tycka och tänka om mig nu, när jag tvingar de andra att jobba medans jag sätter mig på en fotboll och vilar, dessutom hade jag sönder fotbollen!" Själv njuter jag, över att ha en piska i handen och tvinga de arma barnen att göra det jag kommer på, ja, för hela anledningen till att det var jag som fick bestämma var helt enkelt att jag var äldst. Ingen av det övriga målvakterna hade ens sett dagenssljus på åttiotalet.

Ja. En bragdmedalj var det ja.