hantverkargatan

Jag känner ingen människa som är så sällskapssjuk aom alex. Så fort hon inte har något exakt inplanerat i kalendern får hon ett nervöst sammanbrott, ringer runt till hela telefonboken, trackar alla på msn, blir sur om man inte har tid att prata i telefon fyra timmar om dagen och använder då sin "tycka-synd-om-mig-röst" och utbriser "jag har tråååkigt" för att försöka få lite medlidande. Så då blir en annan tvungen att leka mamma ett tag och spottar fram en massa förslag till aktiviteter för det stackars barnet. "Men du kan vä'l läsa en bok då?" Stackars alex svarar då: "Nej, det är tråkigt". "Men städa lägenheten då, det behövs ju alltid, så slipper du göra det nån annan dag?" Men det brukar oftast inte heller vara något hon är intresserad av. "Men plugga lite teori då, du ska ju ta körkort snart" men nej, det förstår ni, det är ju det tråkigaste som finns. "Rita, blogga, promenera, se på tv/film, alla mina förslag brukar vara förgäves.

Och då är det inte lätt eller. Hon vill heller aldrig vara själv. Något som jag kan tycka  är fruktansvärt skönt. Bland det bästa som finns vissa stunder. Nej, då förstår ni, då kryper det i alex kropp och hon måste ragga upp någon som kan göra henne sällskap. Och då är hon villig att göra vad som helst för att personen i fråga ska erbjuda sitt stöd, hon handlar godis och bjuder på mat för att locka någon av oss andra i kollekivet.

Men hon har ju stefan i alla fall, så hon är ju aldrig helt ensam.

/Em