hantverkargatan

De har pratat musik på tv:n den här morgonen, de har uppmanat oss tittare att sms:a in de låtar som vi känner lite extra för. Låtar som får oss att skratta eller gråta, låtar som ger kraft och energi och har en alldeles särskild plats i hjärtat. Jag har en sådan låt. Det är en låt som när jag hörde den första gången bara var en låt som satte sig på minnet och som jag hur mycket jag än försökte inte kunde låta bli att vicka lite på höfterna till, men som vid andra, kanske tredje eller fjärde gången jag hörde den blev så mycket mer. Efter en fyllepromenad med en vän kunde jag texten, eller ja, åtminstone refrängen, och sedan den kvällen har vår relation vuxit till något stort.

Och nej, det har inte längre så mycket att göra med själva låten i sig, det har kanske blivit mer en grej. Jag vet att ni är många som tycker det är helt ofattbart att jag fortfarande kan gilla den här låten, många som inte fattar grejen med den. Och det gör kanske inte jag heller. Men jag kan verkligen inte beskriva ruset i kroppen när jag på dansgolvet rockar loss till någon låt som för mig egentligen är ganska intetsägande och plötsligt vaknar upp av något som jag gott och väl känner igen. Det finns ingen låt som får mig så glad som denna.

/Em