hantverkargatan

I morron klockan 09:00 ska jag befinna mig på banken. Mäklaren ringde och det är med en liten, liten tår i ögat som jag förstår att det är över nu. På riktigt, förut har jag lätt kunnat slå ifrån mig tanken, men nu är slutet så nära att det blir lite jobbigt. Vi har ju haft så många fina stunder tillsammans där, det har och kommer alltid vara lite av ett hem för mig. Men i morron klockan nio sätter jag min kråka på ett papper och lämnar ifrån mig nycklarna, sen är den borta för alltid. Jag kommer aldrig mer att ramla in genom dörren och slå huvudet på badrumströskeln. Aldrig mer.

Jag kommer aldrig mer sitta ute på taket en solig sommareftermiddag med en iskall öl i handen, jag som inte ens tycker om öl tänker ni nu. Nej, men det hör till, stämningen på taket ligger i humle, jäst och vattenblandingen som jag har i handen där jag sitter i brassestolen och känner svettdropparna tränga sig fram i pannan. Cityfesten har ju gått i graven och på något sätt känns det mer okej att även vi skiljer oss nu, för på cityfesten var de där taket guld. GULD. Som i norrands guld ni vet.

Hur som. Det är över nu, det är dags att knyta ihop säcken och gå vidare. Med tårar brännande innaför ögonlocken när jag tänker på att jag aldrig mer kommer att ramla in genom fönstret från taket och slå skallen i bordet. Aldrig.

Min ungdom kommer aldrig mer igen, men jag har mycket förstånd att förlora än, så skulle förmodligen Lasse ha sagt om det hela.

I morron lämnar jag banken, utan nycklar till min kärlek. Men med 255.000 kronor mer på banken än vad jag hade innan jag klev in. Så, man får väl säga att skiljsmässan gick väl ut endå, men jag har en bit kvar till Heather Mills 300 miljoner, som hon fick i skiljsmässan med Sir. Paul McCartney. Men jag tänker såhär, man måste ju börja någonstans.

Och jag börjar i morron.