blow him back into my arms
Ja, jag jobbar. Ja, jag har faktiskt mycket att göra idag. Ja, jag är trött som ett svin. Ja, jag undrar varför jag ens slog upp ögonen i morse. Ja, jag kan inte släppa tanken på att jag gick miste om sommaren igen, eller kanske var det den som gick miste om mig? Tell me. Ja, jag är less på det mesta och allmänt sur och envis. Ja, jag vet att jag är hjärndöd och borde skjutas.
Men annars så. Allt väl. Svar ja. Jag sitter och tittar ut på landskapet utanför mitt kontorsfönster, för några veckor sedan var det en grön jävla äng med blommor och kossor på, omringad av träd vars blad var intensivt gröna. Idag, på något konstigt sett har dessa blad ändrat sin fräg till gult. Jag vet inte om det har att göra med att skolorna börjar eller om det helt enkelt är så enkelt att vi kan välkomna hösten med öppna armar. Jag har redan vänt mig inåt i huvudet och sett vad jag såg förra hösten, alla dessa café eftermiddagar och kvällar. Med en kopp dryck av varmare slag i handen och en bulle i ungnen, alltså en kanelbulle i magen. Inget annat.
Redan förra veckan, lade jag märke till att hösten ville tränga sig på, men den där hösten är ju trotts allt lite finkänslig när allt kommer omkring. Han, hösten alltså, gjorde sig påmind lite försiktigt, han ville inte bara komma och klampa in och ta över, utan han ringde så fint och sa, att nästa vecka kommer jag och hälsar på ett slag. Precis som pappa gjorde när vi var små och han kom hem, han ringde en vecka innan och meddelade att snart vara han hemma! Vi skulle få vänja oss vid tanken först, tanken på att han är här för att stanna ett tag. Inte för evigt, men tillräckligt länge för att dagarna tillsammans med honom skulle bli vardagar. Men jag var inte redo förra veckan, inte redo alls faktiskt. Så han lämnade sitt budskap i form av rönnbär på träden, som jag upptäckte en dag när jag gick till fotbollsplanen. Jag ignorerade det hela först, i en förhoppning om att bären skulle krypa in en trädets grenar igen. Nu ser jag ju att det inte kommer att hända, hösten är här för att stanna. Hösten är här för att ta mina vänner ifrån mig.
Och nu är jag redo.
Så jag säger, Välkommen hösten. Det var ett tag sedan sist, har du saknat mig?
de fyra skribenterna
Men annars så. Allt väl. Svar ja. Jag sitter och tittar ut på landskapet utanför mitt kontorsfönster, för några veckor sedan var det en grön jävla äng med blommor och kossor på, omringad av träd vars blad var intensivt gröna. Idag, på något konstigt sett har dessa blad ändrat sin fräg till gult. Jag vet inte om det har att göra med att skolorna börjar eller om det helt enkelt är så enkelt att vi kan välkomna hösten med öppna armar. Jag har redan vänt mig inåt i huvudet och sett vad jag såg förra hösten, alla dessa café eftermiddagar och kvällar. Med en kopp dryck av varmare slag i handen och en bulle i ungnen, alltså en kanelbulle i magen. Inget annat.
Redan förra veckan, lade jag märke till att hösten ville tränga sig på, men den där hösten är ju trotts allt lite finkänslig när allt kommer omkring. Han, hösten alltså, gjorde sig påmind lite försiktigt, han ville inte bara komma och klampa in och ta över, utan han ringde så fint och sa, att nästa vecka kommer jag och hälsar på ett slag. Precis som pappa gjorde när vi var små och han kom hem, han ringde en vecka innan och meddelade att snart vara han hemma! Vi skulle få vänja oss vid tanken först, tanken på att han är här för att stanna ett tag. Inte för evigt, men tillräckligt länge för att dagarna tillsammans med honom skulle bli vardagar. Men jag var inte redo förra veckan, inte redo alls faktiskt. Så han lämnade sitt budskap i form av rönnbär på träden, som jag upptäckte en dag när jag gick till fotbollsplanen. Jag ignorerade det hela först, i en förhoppning om att bären skulle krypa in en trädets grenar igen. Nu ser jag ju att det inte kommer att hända, hösten är här för att stanna. Hösten är här för att ta mina vänner ifrån mig.
Och nu är jag redo.
Så jag säger, Välkommen hösten. Det var ett tag sedan sist, har du saknat mig?
de fyra skribenterna
Kommentarer
Trackback
