Lisbeth Salander syndromet.
Jag hatar när det ringer människor vars telefonnummer jag inte känner igen. Hatar. Och det är inte alltid jag behagar att svara när dessa okändlingar ringer. Doltnummer svarar jag nästan aldrig på, om jag inte vet att ex. mormor (som har skyddad nr) ska ringa. Telefonfobi, lite kanske. Men nu till det roliga i det hela.
Om någon ringer med ett nummer jag inte har inlagt i min telefon, och jag inte svarar, kan ni nästan ge er fan på att jag inom 2 minuter vet allt om den personen. Då startar nämligen min hjärna att gräva information som Lisbeth Salander i en mordutredning. Jag kan ta reda på allt, men det första är självklart namn, adress och personnummer. När jag har det klart för mig kan jag andas ut lite, och rota fram ännu mer info för att ta reda på varför denna person kan söka mig. Hittar jag ett samband så är risken större att jag svarar om personen ringer igen. Hittar jag absolut ingenting som jag känner minsta värde för, så kommer jag förmodligen inte svara nästa gång heller.
Och, det är helt sinnessjukt hur mycket information man kan få fram genom en dator och några telefonsamtal, jag kan få reda på adress, personnr, om personen är gift, har barn, bil, vapen, hur mycket personen tjänar och om han/hon har större besparingar, är tidigare straffad osv... Jag får fram information om arbete och om den har eller håller på med idrott, i vissa fall.
Ni förstår. Det är de där journalistådrorna som sätter fart.
Sen ska man tillägga att jag väljer mina kontakter i telefonboken med omsorg, det tog ex. 3 år för Em att få vara med. Bara en sån sak. Dessom hotade hon in sig.
Om någon ringer med ett nummer jag inte har inlagt i min telefon, och jag inte svarar, kan ni nästan ge er fan på att jag inom 2 minuter vet allt om den personen. Då startar nämligen min hjärna att gräva information som Lisbeth Salander i en mordutredning. Jag kan ta reda på allt, men det första är självklart namn, adress och personnummer. När jag har det klart för mig kan jag andas ut lite, och rota fram ännu mer info för att ta reda på varför denna person kan söka mig. Hittar jag ett samband så är risken större att jag svarar om personen ringer igen. Hittar jag absolut ingenting som jag känner minsta värde för, så kommer jag förmodligen inte svara nästa gång heller.
Och, det är helt sinnessjukt hur mycket information man kan få fram genom en dator och några telefonsamtal, jag kan få reda på adress, personnr, om personen är gift, har barn, bil, vapen, hur mycket personen tjänar och om han/hon har större besparingar, är tidigare straffad osv... Jag får fram information om arbete och om den har eller håller på med idrott, i vissa fall.
Ni förstår. Det är de där journalistådrorna som sätter fart.
Sen ska man tillägga att jag väljer mina kontakter i telefonboken med omsorg, det tog ex. 3 år för Em att få vara med. Bara en sån sak. Dessom hotade hon in sig.
Kommentarer
Trackback
